| Vi flugfiskare ställs alltid inför svåra vägval genom livet. Nämn den flugfiskare som inte har varit tvungen att tänka den hemska tanken att snegla ner i streamerasken, bara för att få den stora öringen i strömmen att hugga. Dessa tankar är naturligtvis inte accepterade och bör genast förträngas i bakhuvudet tillsammans med andra hemska funderingar som inte oväntat kan vara guldskallenymfer, spinnare och det där spöket som lurar under sängen varje kväll när man ska släcka lampan.
Lite mindre viktiga val i livet är utbildning och karriär, men dessa kan ändå klokt väljas för att kunna maximera antalet fisketillfällen under sommaren. Jag såg givetvis till att bli stationerad i Västerbottensfjällen under den absolut bästa tiden för att ha chans på riktigt stora öringar som stiger i åarna under lek- och födosöksvandringar. Under perioden passade även den vise Anders och nybörjaren Jonsson på att besöka vår härliga, men otroligt mygg- och knottrika fjällvärld.

Nybörjaren Jonsson personifierade en puräkta Svenssonfiskare då han dök upp i sin nyinköpta mygghatt. Jag fick rysningar i kroppen och mina tankar gick omgående till maskmete och brutalt mördade småöringar.
Denna tid på året bjuder oftast på både bra väder och lite lägre vattenstånd. Detta leder i sin tur till att vattnen är väldigt klara vilket då möjliggör sightfiske. Detta sightfiske är för flugfiskare vad shopping är för Blondin Bella - det absolut bästa som finns. Skulle jag ställas inför valet att få välja mellan att spotta en 2kg öring och presentera en torrfluga mellan ögonen på den eller att få resa till månen kan ni själva räkna ut svaret. Det är nästan så pass porrigt att jag till och med skulle kunna sluta snusa bara för att få uppleva det ett par enstaka gånger per år.

I hemlighetsån, som ingen annan vet om, brukar 2kg öringar simma runt nedanför fötterna, käka några nyckläckta dagsländor och visa upp sig så att vi kan ha gissningstävling på hur många prickar de har.
Hemlighetsån är egentligen som en större bäck. Vid första anblick ser den ut att vara mest bestående av skvalpströmmar och tjäna som uppväxtområde för kommande storöringar. Detta kunde inte vara mer fel. Efter att ha parkerat bilen på hemlighetsparkeringen går man en timme genom myrmarker fulla med osmakliga hjortron. Väl framme stabiliseras flödet och ån ringlar sig genom ett hav av videbuskar. Vattnet är absolut kristallklart och tankarna förs direkt till landet på andra sidan jordklotet. Detta bekräftades av tre bruna på halvannat kilo simmade lugnt runt i den första poolen.

Hemlighetsån såg inte så bra ut vid första lugnflytet så jag och Jonsson funderade länge på om vi skulle vända om och fiska någon annanstans istället. Vem vill egentligen fiska i en kristallklar fjällå en vindstilla dag när man kan räkna prickarna på varenda 2kg öring man ser i vattnet?

Att flugfiska i tvåmetershöga videbuskar kan få den mest ihärdiga flugfiskarenfiskaren att puta med underläppen. Nybörjaren Jonsson hade det tufft i salixhavet.
Tyvärr gjorde det otroligt stabila vädret att kläckningarna inte kom igång. Vi spottade ett flertal feta öringar men avsaknaden av vakande fisk var nästintill total. Fiskarna rörde också på sig väldigt mycket, ungefär som cruisande sjölevande öringar, vilket försvårade fisket ytterligare.
Vid ett ofokuserat tillfälle skrämde vi en riktigt gris som hade dolt sig på en strategiskt plats, mycket frustrerande. Vi insåg att mat var medicinen för att vänta in kläckningarna. Jonsson hade tagit med sig nån dyr, frystorkad sponsormat. Den smakade utmärkt i solen tillsammans med kaffeefterrätten.
Tråkigt nog kläckte det ingenting på hela dagen. De stora fiskarna simmade lojt runt i poolerna och visade upp sina vackra dräkter precis som damerna gör på Stureplan. Vackra att se på, men svåra att få. Att fiska med nymf eller köpa en flaska champange finns inte i vår torrflugevärld. Jonsson hade lärt sig ett nytt motto: Dry or die.

Öringen cruisade runt och jag lade ut min lilla dagsländeimitation och kunde följa hela förloppet då den sakta närmade sig flugan, konstaterade att den var välbunden och ätbar och värd att rulla över i ett långsamt head and tail vak. Typiskt att detta var en av de minsta öringarna vi såg som kunde tänka sig att käka på ytan.
Som alltid har flugfiskare en plan B. Då det bara är kilosöringar som bryter ytspänningen kan det vara läge att byta vatten och leta efter lite större vakande fisk. Detta gjorde vi naturligtvis. Ån vi skulle till går även den under benämningen hemlighetsån. Hur många sådana jag har i bakfickan krävs det en hel del whiskey innan jag avslöjar, om ens då. Möjligtvis kan jag avslöja ett par ställen under gammal hederlig, amerikansk Guantanamotortyr efter 465 dagar i fångenskap. Såna här vatten måste bevaras in i det sista.
I denna å huserar det väldigt stor öring, att dessa sedan brukar stiga till insekter på ytan gör den till alldeles fantastisk bra. Som flugfiskare alltid gör mellan varandra så ska det klunsas om första fisken. Om det är bra eller inte att få lägga ut på den första vakande fisken går ju aldrig att säga i förväg. Jag vann som vanligt mot Jonsson och drog upp en vacker liten röding på första utlägget. Det är ju alltid roligt att dra en fisk på torrfluga oavsett storlek och jag hoppades att Jonssons fisk skulle vara lite större. Jag hade nämligen lovat honom en öring över 1kg om han kom upp till fjällen och fiskade med mig. En sådan öring skulle öka hans personliga torrflugerekord med 100%. Att utlova en sådan sak kan tyckas vara att ta sig vatten över huvudet. Men nog skulle vi kämpa.
Även i denna å är det möjligt att spotta fisken. Dels för det otroligt klara vattnet och dels för storleken på fisken. Vi gick långsamt och spejade längs strandkanten efter lämpliga fiskliknande streck i det lugna vattendraget. Bakom en stock på ca 20m avstånd tyckte vi oss ana vad vi letade efter, en stor öring som kunde tänka sig att stiga till en torrfluga. Jag vågade inte säga till Jonsson hur stor jag trodde att den var i förebyggande nybörjarnervositetssyfte. Men att den var riktigt stor var det ingen som helst tvekan om. Efter några otroligt klumpiga kast som skulle ha skrämt vilken mört som helst tröt mina egna nerver. Jag var tvungen att gå iväg för att inte riskera att dränka Jonsson. Det hade ju varit dumt att få sitta i fängelse i några år och inte kunna fiska. Även den vise Anders var närvarande och han rekommenderade en stor nattsländeimitation då fisken vägrade ta alla möjliga slags dagsländestadier. Detta råd baserades på stor och lång erfarenhet hos den gode Anders, han har bott i NZ tre år i rad.

Öringen attackerade nattsländan så brutalt att Jonsson instinktivt väntade ut mothugget och satte kroken precis där den ska vara.

Hur ofta spottar man en 60cm öring, tar den på torrfluga med 0.14 flourocarbon som spets, ger den en hård fight, landar den, tar några sköna foton och sedan släpper tillbaka den helt oskadd i ån? Det händer alltför sällan i vårt kära land.
Jag kunde lugnt pusta ut, jag hade ju lovat Jonsson en kilosöring. Att han sedan ökade sitt rekord med ca 500% är ju bara helt sjukt. Återigen var detta en sån dag när allting gick rätt. Vi var fyra kamrater som fick bevittna händelsen och jag är ta mig tusan inte ett enda dugg bitter för att jag vann klunsningen och förlorade chansen på denna fisk. Vi glädjer oss enormt mycket med Jonsson och välkomnar honom till vår hemliga torrflugeklubb där bara såna som har tagit öringar över 2kg på torrt får vara med. Nybörjaren Jonsson är numera bara Jonsson, vägvalet visade sig vara klokt. Dry or die.
//Stefan Ågren |