| Sedan barnsben har jag haft förmånen att bo nära en underbart vacker sjö, Lejondalssjön, där bor kanske världens vackraste abborrar, djupt gröna med tydligt markerade ränder och fenor som lyser klarrött. Lägger man en sådan fisk mot vit snö som bakgrund inser man snart att gud finns, det kan inte vara en slump att något så vackert kan skådas… Sin höga vikt och sina röda fenor hämtar abborren från den exklusiva kräftdieten som bjuds alla predatorer i sjön, den är nämligen smockfull med signalkräftor.
I många år var mitt intresse för abborrfiske ganska klent, i tonåren och en bit upp över tjugo fanns det bara flugfiske i mitt huvud, vintern vara bara en transportsträcka till vårfiske efter regnbåge och havsöring. Dock var flera av mina kamrater skickliga abborrfiskare och bjöd ofta in till fiske efter de stora i Lejondal, jag tackade nej för det mesta och de få gånger jag följde med vill de naturligtvis inte nappa, så, det dröjde säkert tills jag var närmare 25 innan jag blev ”abborrtokig” och då med besked. För visst nappade storabborren till slut. Efter flera turer med bl.a. storabborrexperterna Mikael och Kennet Eklund, gamla Bengt ”Masen” Andersson, lyckades det även för mig, flera stora abborrar över den härliga kilosgränsen fick jag lägga mot vit snö, fotografera, förundras och sätta tillbaka. Redan då, mitten på 90: talet, var det en självklarhet att sätta tillbaka stor abborre, även om en o annan åtta hektos fick gå i stekpannan eller ännu hellre i röken, vilket käk! Jag blev torsk på abborre med besked, lade åtskilliga dagar året runt på jakt efter stora rödfenade abborrar, blev både jigg och pimpeltokig kan man säga, visst är det konstigt, flugfisket lockade lixom inte alls som förr.
Att fiska riktat efter storabborre är faktiskt inte helt enkelt, om man gör fel... Många skickliga tävlingsfiskare går ofta bet, deras teknik med många hål, snabbt skanna av om det finns abborre och sedan vidare, funkar helt enkelt inte. Den store kräver helt annan och nästan motsatt teknik. Greppar man detta är storabborren egentligen ganska tacksam att fiska efter, den stora hemligheten heter faktiskt ”lugn o fin”. Under åren har jag vid många tillfällen blivit ”rundborrad” av skickliga tävlingsfiskare, jag får fisk men inte dem, de har helt enkelt inte tålamod att vänta in abborren… Den stora abborren är en ensamvarg. Vid jakt är de smarta nog att gå samman i flockar, inte stora stim. Flockarna verkar bestå av ca fem till kanske tjugo stora individer. Det verkar också som om dessa abborrar har speciella jaktstråk, hittar du ett av dessa stråk är det faktiskt bara en tidsfråga innan du får din storfisk. Nedan följer några enkla råd för att förhoppningsvis förkorta tiden mellan huggen.
Regel nr ett, ta det lugnt, sitt gärna tio minuter eller mer i varje hål, det tillhör verkligen undantagen att den store nappar direkt. Ett av dessa undantag är när du borrar direkt över en flock abborrar som jagar, då tjongar det till sekundsnabbt men detta händer kanske bara en gång på 100.
Regel nr två, håll bottenkontakt, i många vatten där abborren blir stor blir den det just därför att kräftor är basföda, kräftor finns på botten.
Regel nr tre, stor abborre kräver stora beten. Stora pirkar såsom klassiska Bergman, Pilopirken, Bamse m.fl. är alltid gångbara. Själv fiskar jag helst med balanspirk, under min ”lärotid” som pimpelfiskare sa alltid de gamla gubbarna att balansen bara funkade på våren, detta är rent struntprat. Balansen, ju större desto bättre, fungerar hela vintersäsongen. Nils Master, Rapala m.fl., färg är faktiskt av underordnad betydelse men som med allt fiske, använd den du tror på. Kroken du använder bör inte vara klenare än en 12:a, själv har jag ofta 10:or, färg o sånt är verkligen av mindre betydelse, vitt o rött funkar bra.
Regel nr fyra, använd alltid tunn flätlina till ditt pimpelspö. Kontakten med pirken är helt överlägsen och mothugget sitter perfekt, sista metern innan pirken skall vara fluorcarbon 0,25 mm. Jag har fått så mycket kritik av ”förståsigpåare” för att jag säger detta. Men, de som prövat kommer aldrig att använda gummisnoddsnylon igen, tro mig. Håll bara koll på linan när du lägger den på isen, den kan frysa och med detta bli svårhanterlig men man får koll på detta efter ett kort tag. När flätlinan var ny på marknaden fanns det en sort med en speciell plastcoating runt, tyvärr finns den inte längre men den var helt krångelfri, hittar du en sådan så köp!
Regel nr fem, storabborren kan finnas lite varstans men regeln säger fem meter och djupare. I lejondal är ”bästa djup” mellan 8-11 meter, steniga bottnar är inte dumma alls, förmodligen för att dessa bottnar håller bra med kräftor. Dunka pirken i botten ganska ofta, prova att lägga den helt på botten varannan var tredje gång, låt den ligga, vicka lite på den och lyft, håll i spöet när det hugger... Stressa inte själva pimlandet, ta det lugnt o fint även med detta. Vid vissa tillfällen, speciellt på våren går, kan man ibland ha fantastiskt fiske på halvvatten. Börja att fiska kanske en meter under isen, fira dig sakta neråt en meter i taget tills du hittar fisken. Dessa gånger har abborren börjat jaga småmört som emellanåt samlas i stora stim, härliga tjonghugg, då är det gott att leva. Balans eller pirk spelar ingen roll, abborren hugger på allt!
Regel nr sex, att använda mindre borrdiameter än 150 mm är direkt dumt. Storabborren är riktigt bred, du vill inte att din drömabborre fastnar i botten av ett hål med 60 cm is mellan dig och fisken.
Allt fiske kan utvecklas, några i mitt kamratgäng har börjat ismete efter den stora abborren med småmört som bete, största fisken 1,4 hitintills. Några har börjat experimentera med doftmedel, detta tror jag stenhårt på och ska verkligen hårdtesta i vinter… Att mäska efter abborre måste ju också gå, eller hur? Har du själv idéer så var generös, vi tjänar alla på att avveckla ”Hemliga Klubben”. Det är så mycket roligare att dela med sig.
Lycka till i vintern och glöm inte isdubbarna.
//Jan O, Fiskenyheter.se |
