Den första sanningens april

Nicka Hellenberg2017-04-02

 

Det må vara läge för skämt i början av månaden, men jag ägnar mig hellre åt att försöka söka sanningen, eller delar av den. Var hittar jag fisken och varför? Hur kan jag få dem att hugga? Finns det svar?

Dagen börjar i tät och vacker dimma. Jag är lockad att stanna och fotografera skogar, heder och stränder i det gråa och fuktmättade. Men fisket får gå före idag. Ett par timmars sökande och svingande.

På första stället blir jag snart påmind om att det är högtid för kustfisket nu. Efter ett par kontakter och en landad fisk rasar det ner en kvartett fiskare en bit framför mig. Jag suckar bara uppgivet och lämnar fältet. Så många mil kust – men ändå ska de prompt klampa ner i min utstakade väg. Märkligt. 

Det är tyst och fint på nästa strand. Den vårystra solen gör sitt bästa för att tränga undan dimman och lyckas så småningom. Just i förändringen börjar det hugga. Förts är de trevande, öringarna. De följer, petar, puffar och skapar virvlar. Men snart biter det ordentligt. Jag landar ett par mindre blankingar innan det åter blir stilla.

Efter lite paus då koffeindosen höjs till normala nivåer är jag åter redo. Vinden vrider försiktigt, men det är marginellt. Ett tungt hugg kommer, men snabbt inser jag att det här är en av två efterlekare i dag. En vacker besa, förvisso. Den rullar och röjer, men får snart simma vidare. Jag uppskattar den till 60-65 centimeter. Tjock är den också. Tjockare än nästa fisk som biter …

Men nästa fisk är av annat snitt. Blank som ett nytömt bankkonto och hoppvillig som en springbock. Den tar lina i det nästan lite vårljumma vattnet.
Jag njuter i den tilltagande värmen medan spöet rister av tyngden hos en 65 centimeter rask Gotlandsöring. Vacker och vild. Jag fajtar den så fort det går och släpper den åter.

Någon liten till får leka tittut innan jag förflyttar mig igen.


Relativt hårt och överraskande kommer hugget en stund senare. Fisken känns sprallig och snabb på något vis. Och visst är det något lurt. Aprilskä
mtet visar sig vara högst sant. Det är ingen havsöring. Det är en otroligt blank, vacker och felfri regnbåge. Själva definitionen på Östersjösteelhead.

Knappt märkbart violett band, försiktigt skimrande gällock, men med den typiskt korta överkäken på det lilla huvudet. Och prickarna. Tätprickig stjärtfena, och rygg. Den här gynnaren blir mat. Den är 55 centimeter och rund som ett litet havstroll. Perfekt. Nu räcker det. Jag beger mig hemåt med en skön vårkänsla i kroppen.



 

 

Publicerat av: Tommy Lönnebacke

EcoFish
Annons