Ett kast närmare

Nicka Hellenberg2017-12-20

 Jag tror först att det är vågorna som drar linan lite i sidled och åstadkommer en förnimmelse av något. Men när jag vevat in draget och tittar ner i vågskummet sticker en fin öring iväg som en pil. Jaså, de är här.
De stundtals förhatliga vågorna, som hela tiden lyckas samla kraft för att slå emot mig och vräka upp iskall Östersjövätska över mina händer, känns nästan vänskapliga. Så snabbt går det från att vara frusen och fundersam, till überfokuserad och hoppfull.
Nu dröjer det inte länge, tänker jag när en hård stöt signalerar jagande fisk. Jag stoppar, vevar och …

Där! Nu sitter öringen fast. Den rullar i ytan på klassiskt öringsmanér. smårusar och sprätter, men kroken sitter fint. Det är en fisk på dryga halvmetern, blank som nypolerat stål. Jag släpper den åter och låter mitt drag singla ut i vågbruset igen. Bra val. Där smäller det igen. Ganska nära där jag står och balanserar.

Lite större än den förra, kanske 55 centimeter. Den är något mer tätprickig – ofta ett tecken på att den kan vara odlad. Och visst. Ryggfenan tydligt knäckt, fettfenan klippt. Den här fisken lyfter jag utan pardon ur vattnet för att ta hem. Den är ingen bjässe, men kommer få pryda julbordet som gravad.


Hur det än är,
 så känner jag mig inte färdig med de här jagande rovfiskarna. De verkar cirkulera här ute i vågorna, så jag knallar ut igen. En liten stunds stillhet följer och jag låter tankarna vandra till vår, värme och ljus. Ännu är det inte ens vinterdagjämning. Och vågorna är isande kalla, så till och med knölsvanarna ser bistra ut. Fast, öringarna är på plats igen. Jag släpper drömmarna, höjer spöet och krokar ytterligare en liten blank fisk. Den här är nog under måttet, så den får hoppa loss direkt.

En annan fisk hoppar och far, så draget flyger. Otroligt. I några få plusgrader. Någon puffar, någon följer, men nästa fastnar. Underbart.

Innan jag ger upp för den korta dagen kastar jag lite på väg tillbaka. En riktigt fin blanking bestämmer sig för att bita över draget som dinglar runt i vågbrotten. Den drar till och med lite lina från min lilla finfina Revo ALX, men måste förstås ge sig strax. Vitsilvrig, glesa och få prickar. Slank, men stark. En typisk Gotlandsöring. Den förtjänar att få jaga vidare där ute, så jag tar en snabb bild och låter den sticka iväg.

Man är alltid ett kast närmare drömmen. Ett kast närmare målet. Det här är inget dåligt delmål. God Jul, om vi inte hörs igen!

Publicerat av: Tommy Lönnebacke

EcoFish
Annons