| -Träspö, säger dom.
Mina vänner alltså, när dom vrider och vänder på mina splitcanespön.
Träspö. Bambuspö. .
Bambu är faktiskt ett gräs. Inte ett träd. Men grässpö funkar väl inte riktigt att säga.
Det låter kanske lite ”vekt”. Jag vet inte.
Jag köpte mitt första grässpö 1992. Jag har det kvar och det händer att jag fiskar med det nån gång varje år. Det blev fler spön och idag står det sex stycken här hemma, från #3 till #6, i längder mellan 6” och 7’6”. Jag älskar att fiska med cane. Det är en speciell känsla, som inte riktigt går att beskriva. Men om jag var tvungen att nämna något, så blir det nog ändå det där med drillningen. Att drilla fisk på ett canespö är oslagbart. Dessa spön gör baske mig nästan hela jobbet själva. Det är en sann njutning att känna spöt böja sig och smidigt följa i fiskens alla vändningar och kast. Det är som en dans. En dans som utförs av ett oskiljaktigt par som dansat tillsammans sen urminnes tider.
Sen kan jag inte sticka under stol med att de dessutom är fantastiska att se på. Varje spö är ett hantverk och inget det andra riktigt likt.
-Spaghetti. Nykokt spaghetti.
Jag har hört det många gånger. Om grässpön.
Det stämde nog en gång i tiden. För länge sedan.
Idag har våra byggare utvecklat konsten att bygga och jag har provat ett antal spön som har mer ryggrad än många moderna grafitspön. Jag är övertygad om att många skulle ändra inställning om de fick chansen att prova ett ”modernt” canespö. Det går idag att beställa spön i olika ”aktioner”, som passar de flesta av oss.
I Älvdalen, där jag har min verksamhet, har jag precis avslutat detta års Caneträff. För femte året i rad träffades flugfiskare från hela vårt avlånga land, under fyra dagar, vid Österdalälvens strand. En handfull av dessa fingerfärdiga män som bygger dessa vackra spön gör oss alltid den äran. De ger alla intresserade en unik chans att få titta på, känna på och provkasta en uppsjö olika spön. Såna som jag finns det gott om. Alltså såna som inte kan eller har tid, att bygga eget, men gärna använder ett canespö. Men även många flugfiskare, som aldrig tidigare hållit i ett spö av gräs, är ständigt återkommande till detta lilla evenemang.
Många har fastnat för cane under träffarna och fler än en har vid hemkomst insett att man ”blivit med cane”. Men alla, oavsett vad man har för spö i tuben, är alltid lika varmt välkomna.
För nu är det ju inte enbart bambusnack som gäller på träffarna, utan det fiskas en hel del i dalens strömmar och mat är det aldrig någon brist på, då ”After fish” infaller varje kväll vid 19-snåret vid grillarna. För kanske är det viktigaste ändå umgänget och samvaron, för många av oss flugfiskare. Att träffa goda vänner och fiskekamrater vid vattnet och att berätta fiskehistorier vid elden, långt in på småtimmarna, tror jag de flesta av oss sedan länge insett tjusningen i. Det finns ju inte mycket som går upp mot lite hederligt fiskeljug, eller hur?
Det är väl ingen hemlighet att öringen i Österdalälven varit hårt ansatt av vattenkraftsutbyggnaden de senaste åren. Vi måste vara rädda om våra bröder i strömmarna och hjälpa dem så mycket vi kan. Det håller sakta på att bli bättre, tack vare att vi idag insett att vi inte kan behandla våra vatten och dess invånare som tidigare. Idag släpps de flesta öringar tillbaka och resultatet syns redan, vilket är oerhört glädjande. Men, vi måste fortsätta att dra vårt strå till stacken. Det går inte att vila. Aldrig. Vid varje Caneträff anordnas ett litet lotteri och en kasttävling med canespö.
Behållningen från detta går oavkortat till fiskevård i Österdalälven.
Det blev några tusenlappar även i år och jag och öringarna bugar oss och tackar för hjälpen.
Jag har fiskat med Cane i klippiga Bergen, drillat Cutts, Rainbows, Brownies och Brookies på grässpö. Det fanns liksom ingen annan utväg. Gierach. Maclean. Hemmaplan. Kult.
Jag åker inte till Grönland utan mitt canespö. Ett antal fiskare, från våra grannländer, har med stora ögon tittat på min utrustning och frågat: -Ska du fiska med det där?
Yep. Ska det drillas stor röding, ska det banne mig göras med cane.
Att jag var tvungen att fiska cane på Islay, tror jag de flesta förstår.
Whiskysmak och träsmak, hör liksom ihop.
Vart jag än åker finns ett canespö med i bagaget.
Det bara är så.
Stefan Larsson
stefan.larsson@fiskenyheter.se |
