En liten jäkla fluga.

Kunde höra ljudet, långt innan jag skymtade henne mellan de gamla knotiga träden. Det magiska, dova porlandet från min älskade. Min älv.

Det rogivande ljudet från rinnande vatten kan ibland nästan få mig att sluta andas. Vattennivån hade ökat, sen jag såg henne sist. Det hade gått drygt två veckor och vårsolen hade nu tagit greppet om snömassorna i norr. Små isflak gled ljudlöst med strömmen och de benvita skivorna stod i skarp kontrast mot det mörka vattnet.

Min blick sökte, som alltid, av vattenytan i hopp om att få se en av de prickiga stiga mot ytan. Skakade på huvudet. Skärp dig.  Inte idag. Inte under dessa förhållanden.

En rörelse i ögonvrån. En liten fladdrande skugga.

-Inte kunde det väl vara..?

Följde den lilla insekten längs vattenbrynet tills den, lite klumpigt, landade på en liten snöfläck. Böjde mig försiktigt ner och iakttog den lille som stapplade fram på vingliga ben, där på snön. Visst var det han. Han som kommer med budet varje vår. Jag log. Visste inom mig att nu var det nära. Reste mig, tog ett djupt andetag. Blickade åter ut över älvens mörka vatten och vidare mot bergen i fjärran. Nu visste jag att det inte skulle dröja alltför länge, innan det vinande ljudet från fluglinan än en gång skulle stilla mitt vilda sinne.

På ett stilla fjäll, i väntan på denna dag, har ett flertal nätter tillbringats vid bindstädet. Denna drömmarnas plats, där fantasin tar oss med på de mest underliga resor. När denna vinter tog herraväldet över vår omgivning, hade lång tid gått sedan en flugkrok senast sattes i städet. Jag var dock fast besluten att ändra på detta. De första nätterna kunde jag sitta och stirra på städet och den lilla krok som satt i dess järngrepp.

Kunde inte riktigt bestämma mig. Var skulle jag börja?

Så småningom bestämde jag mig. Jag skulle givetvis försöka imitera de insekter som levde vid min älv där hemma.

Logiskt kan tyckas. Men, när man fiskar lite olika vatten i vår lilla värld inser man snart att trots att det är samma lilla insekt som lever vid många vatten, så ser dom faktiskt lite olika ut beroende på var dom bor. Storleken skiftar, färgen likaså.

Den dominanta insekten i mina trakter är Baetis. På ”svenska” även kallad Åslända.  Denne lille krabat syns här oftast med mörkt olivgrön/grå kropp och grafitgrå vingar, som är något större än kroppen.

Sländans storlek är dock inget att skryta med. Om vi pratar krokstorlek hamnar vi på 18 & 20, ibland mindre.

Att med ovana, lätt fumliga fingrar, börja binda på storlek 20 efter några års uppehåll kan starkt rekommenderas. Det stärker tålamodet, främjar uthålligheten och utvecklar svordomsförrådet avsevärt. Som alla flugfiskare vet, kan alla dessa egenskaper sedan bli mycket användbara ute vid vattnet.

Dessa nattliga irrfärder har dock gett resultat. En liten ask med små flugor ligger på bordet framför mig. De flesta har min kära Baetis som förebild, men inte alla. Övriga invånare vid min älv har även de avbildats. Nattsländor, strömsländor och forssländor utgör, tillsammans med åsländorna, den huvudsakliga befolkningen i älven med biflöden.

När jag tittar på en del, undrar jag faktiskt om dom har någon förebild alls.

Nåväl.

Vi har öppet vatten, putsade spön, nysmorda rullar, rengjorda linor, nya läsglasögon och en ask med jäkligt små flugor.

Bring it on!!!

Stefan Larsson
stefan.larsson@fiskenyheter.se