| Norra Dalarna. Januari.
Blickar ut över den vita myren, mot de norska fjällen i fjärran. Snötäcket är metertjockt och det är stilla, men iskallt, där ute. Vårens första flugfiskedag känns, just nu, långt borta.
Men det går att dagdrömma. Dagdrömma om det gångna årets irrfärder längs slingrande strömmar.
Det är inte länge sen jag vandrade på en ö, långt härifrån, med spöt i handen. 95% av denna ö är täckt av snö och is året runt. Dock fins det en liten landremsa längs sydvästkusten, som tinar fram på sommaren. Denna landremsa genomskärs av korta älvar och åar. I dessa kalla vatten bor den havsvandrande rödingen. I detta mäktiga landskap, som kunde varit hämtat ur Härskartrilogin, är denna islandets konung helt ensam i de iskalla vattendragen.
Det var min andra resa som guide och det lär inte vara min sista. Det är ett magiskt land att vistas i. Så orört, så kargt, så öde men så osannolikt vackert. Det känns ibland som att du är den första människan som vandrar på vissa ställen.
En nästan övernaturlig känsla. Vårt tältläger ligger ute vid kusten. Femton små fjälltält, stadigt förankrade med stora stenar. Vädret kan skifta oerhört fort i denna vildmark och det gäller att hela tiden vara beredd på allt. Inget får lämnas åt slumpen. Det är några kilometers vandring upp längs bergskammarna för att komma till någon av de älvar som finns i området. En vandring över tundran med klippor, myrar, hedar och stora stenpartier. Men, det är värt varenda steg.
Nästan varje gång, ser du rödingfenor bryta ytan när du närmar dig vattnet och det är svårt att inte omedvetet öka steglängden. I det kristallklara vattnet kan man se de stora rödingarna kryssa på nackarna.
Sightfishing, är det som gäller i dessa vatten. Det är nästan olidligt spännande att smyga på rödingarna och välja ut den fisk man vill kasta på. Hjärtklappning är nog det vanligaste tillståndet bland fiskare här ute. Ofta ser du vattnet resa sig, några meter från din fluga. Sedan kommer plogen, i full fart, rakt mot flugan. Att vara kall och inte göra ett för tidigt mothugg i denna situation är inte det allra lättaste. Ibland funkar inte samspelet mellan arm och huvud som man tänkt.
Rödingarna är oerhört starka små muskelpaket och det kan bära av rejält i de ursinniga rusningarna. Då det är gott om sten måste man vara på sin vakt när rusningarna kommer. Fler än en tafs har nötts av mot spetsiga stenar i strömmarna. Men, det får ju inte vara för lätt heller.
Snittvikten ligger någonstans på drygt 1,5 kilo, så det är fina fighter som bjuds. Min största röding denna resa, bjöd upp till en yster dans. Den vägde 2,6 kilo, och landades, efter en härlig kamp, på ett 6’ 11” splitcanespö.
De vackra strömmarna är mycket omväxlande på sin färd mot havet. Nackar, hålor, lugnstryk, storsten, strömkanter, alla tänkbara variationer man vill se i ett sånt vatten.
Vädret var fantastiskt under höstens resa. Nästan för fantastiskt. 18 grader varmt och vindstilla innebar faktiskt ett par dagars fiske iförd T-shirt, vilket inte är riktigt normalt här.
Fisket var, som vanligt, stundtals fantastiskt. Att ligga på mage och se dessa vita fenkanter glimma i det klara vattnet, kan få vem som helst att glömma omvärlden.
Men, glömmer denna plats gör man aldrig. Nu, när vi så stadigt sitter i vinterns grepp, är det skönt att kunna plocka fram dessa minnen.
Jag kommer att återvända hit, till rödingens rike.
Igen och igen och igen. |
